Alla vet vi väl vad ett ordspråk är! Det väl mest en fras som man så ofta hasplar ur sig, meningar med ord som håller på att försvinna ur Svenska Akademiens ordlista, men som trots detta passar förvånansvärt bra in i  de flesta vardagshändelser.

Alla har vi väl sagt Bättre sent än aldrig, Man vet vad man har men inte vad man får eller Kaka söker maka. Men att ”Ordspråk är samtalets facklor”, som jag hörde någon så högtidligt uttrycka det, är väl ändå att ta i,  tycker jag kanske

Men så i förra veckan kom senaste numret av SPRÅK, Tidskriften som är utsedd till Årets bästa, där det alltid dyker upp intressanta artiklar om sådant, som man kanske aldrig funderat över förut. I det här numret är det Anders Widbäck, doktor i nordiska språk, som uppmanar oss att DRA TILL MED ETT ORDSPRÅK och då kom jag nästan på andra tankar.

Han skriver att man kan känna igen ett ordspråk på att det uttrycker någon livsvisdom eller levnadsregel, att den enkla formen gör att den kan användas olika sammanhang , att de är anonyma och att de har hävd och står sig bra generation efter generation och därför är svåra att säga emot.

Mitt eget intresse för ordspråk har alltid varit stort. Jag upptäckte ganska snart hur användbara de kunde var att ”snärta till” en rubrik eller avsluta en artikel med. Den första  boken med Ordspråk från hela världen var en samling av Hans Nygren, som jag köpte redan på 1960-talet.

Bara i den volymen finns cirka 2 000 ordspråk som är hämtade från ett 70-tal länder och språk och från ett material som omfattar 100 000 ordspråk.  Särskilt intressant är det att se hur lika vi människor är och känner och  tänker, vad vi fruktar och vad vi gläds åt och men hur olika vi kan uttrycka det. Om döden, som kanske är svårast att förstå, säger t.ex i Ryssland: Döden tar inte de gamla utan de mogna,  Turkiet: Döden är en svart kamel som böjer vid var mans dörr, Kamerun: När huvudet fallit är det slut på drömmarna.

Ett ordstäv och ett ordspråk är inte heller samma sak, även om vi kanske frestas att tro det. Ett ordstäv följer alltid en fast formel plus citat (plus situation eller omständighet). Exempel: Det tar sig, sa mordbrännaren.

Men låt oss sluta med några exempel på några alldeles riktiga men kanske lite mindre vanliga ordspråk som kan vara värda att fundera på och kanske roas av:

Också en svart ko mjölkar vit mjölk.

Törsten efter rikedom är mer brännande än törsten efter vatten.

De ynkligaste tuppar börjar gala när de klivit upp på högen.

Den ormbitne är rädd för skuggan av ett rep.

Den i grunden okunnige grips aldrig av tvivel.

Att ta medicin är inte roligt, men att ha roligt är bra medicin.

 

Jag är alldeles säker på att du som läser det här känner till många flera och säkert har du ditt eget kloka och tänkvärda ordspråk. Varför inte låta MittNu ta del av det i en kommentar?!

 

 

 

Nyligen skrev Ingrid om hur hon med både möda och glädje byggde en  stenmur, när saknaden efter Friskis och Svettis blev för stor. Flera ”steniga minnen” dök upp i min hjärna när jag läste hennes artikel.

Hur många gånger  har jag inte skrattat vid minnet av en vän som plockade  stenar vid ett besök på Gran Canaria. Han hittade så många, som skulle kunna bli en prydnad i blomsterrabatten i Sverige. En efter en placerades i bagaget.  Vid incheckningen på flygplatsen, när semestern var slut, hade han samlat på sig en rejäl övervikt till ett pris av över 1000:- kr. Detta var för väldigt många år sedan, och en tusenlapp var mycket pengar. Men han betalade och tog dem med sig hem!

Min egen sten-mani kan man numera se i en  glasskål  på prydnadshyllan. Den är fylld av små olikfärgade stenar och skimrande minisnäckor, som jag fört hem som minnen från varma stränder i fjärran länder. För mig är det vackrare souvenirer än de muggar och fat som det står ”Minne från…” någon berömd turistort på.  Men visst har den tagit sig andra uttryck också.

Om stelnad lava från någon vulkan räknas som stenar är väl osäkert. Men från en resa till Island förde jag i alla fall med mig hem en tung svart klump av lava, större än ett huvud. Det var när vi åkte med färja och bodde i Anton, vår kära husbil, och vi hade alltså inget problem med vikten på bagaget. Jag tyckte den var så vackert formad och den fick pryda uteplatsen vid radhuset, som sorgligt nog fick bli vårt sista gemensamma boende.

Men så blev jag då ensam och skulle flytta till storstaden, och där kändes det inte som det svarta ”konstverket” skulle passa in. Och vad gjorde jag då? Jo jag grävde en  grop och gömde det djupt ner i jorden.  Jag tänkte mig att någon skulle hitta den och  undra mycket över om det kunde vara ett märkligt fynd från en svunnen vulkanisk period i vårt land.

En fånig idé, förstås. Men tanken roade mig faktiskt! 

När vi på 1950-talet flyttade till Orsa byggde vi vårt hus på en alldeles plan och mossig tomt bland tallar och granar. Inte en enda grå bergknalle eller någon stor sten fanns det där. Ingenting som påminde om min småländska barndomsbygd, där Ingrid nu bygger sin mur, och det kändes ibland lite trist. Men det problemet löste sig när jag skulle fira min femtioårsdag och på skämt sagt att en sten stod högst på min önskelista. Tidigt på den stora dagen förde min man mig med förbundna ögon till det stora Kalkbruket. Där fick jag sedan gå runt och välja ut min egen present. Inget gråberg precis, men en stor kantig bamsing till kalksten blev det,  som en vänlig VD lät forsla hem och lasta av vid vår pyttelilla damm. Till stor glädje för jubilaren och även för de klätterglada barnbarn, som fanns i vårt liv vid den tiden.

För bara några veckor sedan fick jag rapport om att den stora kalkstenen fortafarande finnas på sin plats. Så kanske de nutida ägarna fick del av en gnutta sten-mani,  när de köpte vårt hus för flera decennier sedan.

 

 

 

 

Dagens tema: Hjälp i duschen och husdjur i vården

Skräcken för att inte kunna sköta sin hygien och hålla sig ren och fräsch när åren går och rörligheten  minskar, den tror jag är stor hos alla inför tanken på ålderdomen.

Från början, i den  lägenhet där jag bor nu, var duschen det stora problemet. Dålig avrinning av vattnet. Trångt. Svårt att reglera temperaturen på vattnet. Mina egna stora problem  var  att nå fötterna i det trånga utrymmet och att hålla balansen när jag skulle tvätta håret.Efter en tid ansökte jag om bostadspassningsbidrag fick efter en grundlig genomgång av mina fysiska besvär en hjälp som det verkligen inte fanns någon anledning att klaga på. När vattenproblemet var åtgärdat beställdes en rymlig duschkabin avpassad efter utrymmet,  en stadig höj- och sänkbar stol, möjligheter att utan problem ställa in fart och temperatur på vattnet och en draperiuppsättning som inte låter en droppe väta stänka utanför kabinen. En dyr anordning  som jag inte själv behövde betala, och det känns som jag har mitt eget lilla spa avskilt från toalett, tvättställ,  tvättmaskin och torktumlare.

Men åldern är obeveklig och ingen blir inte rörligare med åren. Visst håller jag mig hyggligt ren med lättdusch, men fötterna och ryggen har blivit ett större problem, och därför har jag nu ansökt om assistans en duschdag  i månaden för en mera ordentlig genomgång. Det kommer jag säkert också att få – men att få hjälp med det som är det största problemet, nämligen att klippa tånaglarna, det är helt uteslutet.

Varför? Jo, det kan finnas risk att duschhjälpen slinter med saxen och det kan bli en sårskada, det är den enda något diffusa förklaring jag lyckats få. Och naturligtvis kan det hända. Men nog finns det väl betydligt allvarligare tillbud som hotar den som inte är så rörlig.
Jag tycker faktiskt att detta är ett onödigt förbud som tillhör märkligheterna i vårdkarausellen!

Naturligtvis är det att överdriva jämförelsen, men mina tankar söker sig ändå från tånaglar till ett betydligt allvarligare problem som rör husdjur på äldreboenden.

Alla vet nog att en mjuk kissekatt eller en vänlig vovve kan vara en otrolig glädje för en sjuk och kanske dement åldring. Ändå händer det att det är förbud mot husdjur på en vårdavdelning därför att det kan vara en risk för allergi bland de anställda. Kanske mister tjugu vårdbehövande en sista stund av tröst för att en enda anställd har en allegi som oftast kan åtgärdas med medicin.

Min sonhustru talar ofta om det sista besöket hon gjorde tillsammans med min son hos hans farmor. De tog sin hund med sig in på rummet, för de visste att hennes dagar var räknade och att hennes kärlek till djur var stor.
Jag vet inte om farmor förstod att vi var där, men hon smekte vår hund hela tiden, brukar hon berätta.

Allvarligt eller mindre allvarligt… Det skadar nog inte att vi är lite uppmärksamma på de märkligheter som kan gömma sig  i vårdkarusellen.

 

 

 

Dagens tema: Städhjälp.
Några dammtussar i hörnen är väl inte mycket att gnälla för… Jag skrev också en gång, under mina mest aktiva år i barnradion, en Dammtussmenuett. Den blev till och med tonsatt och utgiven på LP. Det var nog mest tänkt som en känga till det julstädningsraseri som vi nog alla i min generation ofta greps av. Julglädjen blev väl inte mindre om vi tillät några dammtussar dansa menuett i de dolda hörnen, var tanken.

Men det var då det! Det var på den tiden när det var enkelt att själv lyfta fram sin dammsugare och se till att det blev fint och dammfritt.

Men idag hör jag till de säkert tusen och åter tusen som är ”vård- och omsorgsberoende”, och som behöver hjälp med att hålla hemmet fräscht och trivsamt. Krafterna avtar, rörlighet, balans och yrsel tilltar. Att få hjälp, det är verkligen en förmån att vara tacksam för. Två timmar i månaden för två rum och kök är min och många andras förmån. Det låter ju nästan lyxigt, så mycket skräpar väl ingen ensam människa ner, tyckte någon. Ändå klagar många och ändå blir det många dammtussar kvar.

Här kommer jag till min första märklighet: I min broschyr om avgifter för äldreomsorg talas det hela tiden om timmar. Men en timme blir i realiteten tre kvart. Kommer det så en ny städhjälp varje gång, så ingår information om lägenheten och var allting finns. Kvar blir i bästa fall 40 min. På den tiden ska det dammas, köksbänk, toalett och tvättställ rengöras, golv dammsugas och svabbas. Alls grejorska på plats igen.

Att städaren måste ta till en och annan genväg i jobbet för att hinna med allt, det förvånar mig inte ett dugg. Att planeraren, som en gång dragit upp riktlinjerna för den tidsberäkningen,  hade minsta aning  om  det praktiska i arbetet, det tvivlar jag starkt på.

Planeraren hade säkert heller ingen aning om att det i varje hem finns gömmor som är speciellet utsatta , och nu kommer vi till dagens andra märklighet i städkarusellen. En sådan gömma är skåpet under diskbänken, där vi har soppåsen och där det är vi lätt spiller och tappar. För den som av olika anledningar absolut inte kan böja sig ner och själv försöka göra rent där, finns ingen hjälp att få med det.

Märkligheter  i planeringen…

 Ja, håll i er nu: DÄR FÅR INTE STÄDAREN STÄDA! Det ingår inte i städpaketet!

 

 

        

 

Ove Anderssons nyligen publicerade  artikel om dalahästar från Nusnäs, för idag mina funderingar till grannkommunen Våmhus.

Dalahästen, denna enkla leksak, har gjort en märklig karriär och blivit en dyrbar souvenir från Sverige. I Våmhus finns också skickliga träslöjdare. En korg från Våmhus betyder kvalitet. Mig ger en snart 70-årig adventsstjärna därifrån, som vi fick av min svärmor när vi var nästan nygifta, alltid en skön förväntan på julen. Men det är ändå de kvinnliga slöjdarna eller kanske vi ska säga konstnärerna, som har gjort Våmhus känt och omtalat långt utanför landets gränser.
Det är hårkullorna, de som tillverkar märkliga smycken av människohår, som jag tänker på.

Varifrån kvinnorna i Våmhus redan i början på 1800-talet fick idén till dessa hårarbeten och var de lärde sig konsten att tillverka dem, råder det delade meningar om. Konsten lever i alla fall fortfarande kvar och precis som Ove och hans hustru åkte till Nusnäs för att se hur dalahästar tillverkas, så åker många av vår tids dalaturister till Våmhus för att se dessa flätade  hårsmycken formas.

Hur kvinnorna där, då en gång för två hundra år sedan, när de väl lärt sig konsten, bidrog till försörjningen i sin fattiga hembygd kan närmast ses som ett mirakel. Långt före folkskolans tid och utan andra språkkunskaper än det egna våmhusmålet, som inte ens var begripligt för andra svenskar, drog de som självförsörjande yrkeskvinnor till främmande länder och sålde sina alster.

”Ryssland tycks ha varit ett försthandsland, inte märkligare än att ta sig till fäboden, ”, skriver folklivsforskaren Hoff Sven Hedlund. Han betecknar sig som ”en bryggerikullas sonson” och vet mycket om herrarbeten, som är den vanliga benämningen på dalfolkets, främst kvinnornas, arbetsvandringar under sommarsäsongen.

Han har också skrivit en bok om detta med titeln Dalkullor En svensk märkvärdighet. I den boken mycket finns mycket att läsa om märkliga levnadsöden, om stor företagsamhet och om en kvinnorörelse som säkert saknar motstycke i vår historia. Och där får du förstås också veta mera om hårkullorna i Våmhus.

Här en av alla goda historier som kryddar lärdomen i Hoff Sven Hedlunds bok och som säger mycket om hårkullornas väg till framgång:

Hårkullan och prinsen. Före 1905 var Norge en del av Sverige. Den svenska kungafamiljen tillbringade då vissa tider på slottet i Kristiania, nuvarande Oslo. Hårkullan Tysk Margareta Ersdotter, som befann sig i norska huvudstaden, fick höra om de kungliga och bestämde sig för att försöka få träffa dem och att få sälja hårarbeten. En vakt satt sovande. Tysk Margareta smög sig förbi och fick träffa Prins August. Prinsen blev mycket överraskad men kunde av hennes sockendräkt se att hon var kulla. Hon fick sälja allt hon hade. Prinsen lämnade därtill en slant som tribut till hennes skönhet.

Avslutningen på dagens fundering får bli mera lyrisk. Det är en sång som det sägs att kullorna i Siljansnäs sjöng inför avfärden till sina arbeten långt borta. Säkert kände hårkullorna från Våmhus och alla andra herrarbetare samma vemod, när de lämnade sin fattiga hembygd.

Vi segla ut på lifvets hav ifrån vår ungdoms strand.
Vi stego nyss i samma  båt och lade ut från land.
Utöfver vida rymdens fält vårt segel flyger ut.
Vi vet ej vart den färden bär och ej när den tar slut.

 

 

 

 

 

Solen lyste flitigt över ostkusten  under mina sommarveckor där, men lästimmarna förgylldes av EN HALV GUL SOL, en roman av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adchie. En diger lunta med små bokstäver, som inte ögonen riktigt orkade med, men som väl var kunde jag få den överförd till min Ipad, där man lätt kan förstora texten.

”En bladvändarroman” läste jag i en recension, men det var det sannerligen inte för mig. Ett kapitel i taget, mer gick det bara inte att orka med, så djupt berörde den mig. Inte bara för det grymma kriget som skildrades utan framför  allt för skildringen av de människor som levde mitt i det.

Händelserna i  EN HALV GUL SOL utspelar sig i Nigeria en tid efter landet blev självständigt från Storbritannien år 1960 . Det kristna Igbofolket kämpar för att deras region Biafra ska bli en självständig stat i Västafrika, men deras framgångar är kortvariga. ”Men jag ville inte att det endast skulle vara en roman om krig och elände, jag ville att det skulle handla om människor” säger författaren i en intervju.

Även om det ibland är svårt att skilja alla namn med för oss främmande stavning, så är det värt att gå sakta fram i läsningen för att lära känna människorna bakom dem.  Kanske är det tjänstepojken Ugwu och hans öde, som kommer att leva kvar längst i mitt minne.

För oss svenskar väcker kanske Biafra tankar på  svensken  Gustaf von Rosen, som var mycket omtalad för sina riskfyllda hjälpflygningar till det krigsdrabbade området.
”Biafrabarn” talades det också om, när bilderna av små utmärglade barnkroppar med stora magar först mötte oss i massmedia.

Men EN HALV GUL förgyllde inte mina lästimmar med sina krigsskildringar. Det är mötet med människorna i den, deras mod, deras livsvilja och storhet mitt i all otrygghet, all falskhet,  allt dödande, som gör att jag idag lånat ännu en bok av den nigerianske författaren. Hennes utgivningslista är lång, men denna gång har jag valt debutromanen med titeln LILA HIBISKUS.

EN HALV GUL SOL och LILA HIBISKUS – två böcker med förledande vackra rubriker.  Vad mitt nyval ska berätta för mig om ”de våldsamma och mörka människorna”, som vi har så många förutfattade meningar om, det vet jag inte, för ännu har jag inte börjat läsa den.

Men att vi behöver läsa och lära mer om dem, det är jag övertygad om.

 

 

 

 

 

 

 

 

Många gånger har vi ojat oss över våra skuggiga uteplatser, min grannfru och jag. De minst soliga i hela bostadsområdet. Därför förväntade jag mig inte något blomstrande överflöd när jag nyligen  kom hem från den nästan torrlagda Udden i Östersjön. Men när jag trött efter den långa bilresan slog upp glasdörrarna för att byta luft i lägenheten som stått tom sedan midsommar, så …

Vad var det då som mötte ögat?

Ja, de på bild så överdådigt blommande perennerna som jag köpte i våras hade säkert inte gjort ett enda försök att bjuda på en knopp på hela sommaren. Men framför mig såg jag ett grönt paradis av ogräs.

Murgrönan trivdes, det var lätt att se. Bortglömda ogräs hade växt upp och blivit små träd. I varje skärning mellan plattorna framför solstolarna stod  gröna örter som jag inte vet namnet på ut sig – maskrosor var det i alla fall inte.

En trädgårdsmästare skulle väl ha svimmat vid åsynen. Jag – gamla kvinnan som älskar blommor men som inte fått en enda liten gen av gröna fingrar i arv –  jag tyckte  det var väldigt välgörande och vackert!

Idag, när jag har försökt röja lite i ett hörn av grönskan, ser jag det kanske lite annorlunda. Lilla rullatorn, min hjälpreda inomhus, fick ge mig stöd ute, och nu har jag klarat mitt dagsbeting.  Mina kryddgrönsaker i krukor fick följa med hem och nu hoppas jag de ska kunna acklimatisera sig kring persiljan.

Att de alls överlevt sol och vind i ett hörn på min skärgårdsaltan ska Isabelle ha en stor del av äran för. ”Det är. torrt här”, sa hon ofta 4-årsförnumstigt, när hon passerade på väg till badberget. Så fick jag fylla den lilla svarta vattenkannan, som hon älskade, och så vattnade hon. Min kummin ser ändå lite ledsen ut, så den får jag nog ersätta i morgon. Kvistarna som finns kvar ska jag repa över middagssoppan nu.

Men medan ryggen vilar efter dagens gröna insats, så hoppas jag nog att några solstrålar lyckas leta sig in i skuggan i morgon.

Och knappt har jag tänkt det, så stannar en granne från solsidan utanför och säger: Det ser skönt ut här. Jag kan knappt sitta ute, när solen skiner. Det blir alldeles för hett…  

Jag tänker på en klimatprofessor jag hörde i morgon-TV. Han försökte vara positiv trots dystra farhågor om, att ett par graders höjning av temperaturen på vårt lilla klot kan betyda katastrof.

Så vi ska nog inte förakta skuggan.

 

”Fint postelin och glaserade fat…” Ja, det fick Erk och Maja när de satte bo, det berättar skalden Gustaf Fröding i dikten Äktenskapasfrågan.
Så har det nog också varit för de flesta av oss.

Så går åren och snart fyller vackra kaffekoppar och tallrikar och skålar skåp och hyllor till ingen nytta. Själv har jag plockat fram farmors kaffekoppar, som hon fick i bröllopsgåva i mitten på 1800-talet, och de vackra slipade glasen, som är en gåva från Venedig, när jag några gånger på 1980-talet fungerade som reseledare där, och jag har satt dem på de öppna hyllorna i köksskåpet, för att  kunna njuta av dem med ögonen.

Men man njuter med ögonen också när man äter eller dricker. Inte bara av maten utan också av hur den serveras.

För något år sedan orkade jag inte bara med mina vardagsstallrikar längre. För tjugfem år sedan var det vårt söndagsporslin, nu såg jag dem plötsligt som så urbota tråkiga. Vid ett besök på Ikea fick jag se deras billiga tallrikar i läckert i gröna toner. Jag köpte bums ett halvdussin plus fyra skålar i nästan samma färg. Tallrikarna använder jag varje dag, och i skålarna smakar till och med gröten och yoghurten bättre.
Och fisksoppan dekorerad med grönsaker blir en läckerhet för både öga och gom.

En billig lyx, tycker jag. Men när jag berättade det för G sa hon: Har inte du tillräckligt med porslin och glas i dina skåp! Och det har jag onekligen. Men hon såg ut som hon tyckte att det var ett väldigt onödigt köp, och det tycker verkligen inte jag.

Till det ”fina postelinet” som vi likt Erk och Maja fick när vi satte bo år 1947 hörde en hel kaffeservis, en gåva av avlägsna släktingar. En lite väl storslagen gåva, kändes det som, men  vi tackade förstås så hjärtligt. Det sorgliga var bara det att jag, som redan hade fått farmors vackra koppar i arv, tyckte den var förfärlig att se på, och min man tyckte också den var ful. Nu när spendersamma givarna alla är döda känns det som jag kan berätta den servisens sorgliga historia.
Vi dukade aldrig med den, men den fick följa oss nerpackad i våra första trånga boenden. Men när vi skulle bo i hus med många skåp, packade vi upp den och i flyttningsröran hamnade den på diskbänken i sällskap med strykjärnet. Strykjärnet föll omkull och slog en trekant i fallande storlek ur alla kaffefaten!
Men jag försäkrar, det var en olyckshändelse! Det var inte jag som puttade till strykjärnet!!!

Men låt mig sluta mina funderingar med en riktigt kärt barndomsminne om vad det kan betyda om man väljer rätt kärl till rätt dryck.
Min mor hade fått magsår och blivit ordinerad silverte, det vill säga varmt vatten med (tror jag) lite socker i.

För att det inte skulle kännas för tråkigt för henne, köpte min omtänksamme far en pytteliten 0ch mycket vacker kopparkastrull att koka vattnet  i.
Säkert smakade silverteet godare, sedan hon fått den gåvan. 

 

 

 

 

Man måste sannerligen vara frisk och stark och klar nog i huvudet för att söka vidare på telefon i kontakterna med de instanser, som ska hjälpa till, när man av någon anledning och vid hög ålder behöver rådgivning.
Och så här får det verkligen inte gå till!

Jag ringde Äldre direkt och frågade hur jag skulle få kontakt med en handläggare i åldringsfrågor. Inga problem. Jag fick ett namn och beskedet att de skulle ordna med de papper som eventuellt behövdes. Jag fick också ett namn på den handläggare som var aktuell i det här fallet. Min enda uppgift var att vänta.

Och jag väntade.

Dagarna gick och ingenting hände. Efter en vecka ringde jag , träffade ännu en vänlig person som lovade att lotsa mig vidare till det namn jag hade fått. Men tyvärr var hen ledig den dagen. Jag berättade, att jag bara skulle vara hemma två veckor till och vara borta hela sommaren och gärna ville få någon form av besked innan jag åkte. Jo då, det skulle ordnas via ett mejl om detta.

Och jag väntade.

Två veckor gick och jag ringde igen och lotsades vidare till Äldre direkt .

Äldre direkt kunde bekräfta mitt första samtal, men de kunde samtidigt bara beklaga att  efter det och efter alla trygga löften så hade ingenting hänt. Ingen hade vidarebefordrat någonting. Den jag talade med kunde bara de om ursäkt å en kollegas vägnar  och lova att skicka över den anmälningsblankett, som det inte alls talats om i det första samtalet. Med post. Den skulle jag sedan skriva under – det var så enkelt så, tröstades jag med – och skicka vidare. Med post. Efter det skulle jag få vidare upplysningar.

Så nu väntar jag igen.

I bästa fall får jag väl någon form av besked om vad som sedan fordras för att jag ska få tala med någon handläggare, när jag kommer tillbaka hem efter en trygg sommar i en annan del av landet tillsammans med mina barn och deras familjer.

Vid 94 års ålder borde jag väl ha lärt mig  ha tålamod, men, tyvärr, mina förväntningar i skrivande stund är mycket små.

Ska det verkligen få gå till så här?

 

 

 

 

 

 

Ja, ni känner igen er, när ni läser rubriken.
Detta tryckande och detta väntande och i bästa fall lite lugnande musik i pausen innan man kommer så långt att man får tala med en människa. Och det är inte bara vi som hunnit högst i ålder som ser problemet.

I Studio 64, podden här i Mitt Nu, som alltid är värd att lyssna på, talar tre män, nyblivna pensionärer och var jag förstår normalt tekniskt kunniga,  mycket om svårigheterna att få mötas av människoröster när de behöver få svar på sina problem.

”Teknik ersätter människor i servicefunktioner”, menar de bekymrat.

En  nyhet som var ny och positiv för mig var att de hört att det planeras en Äldreomsorgscentral där t.ex. de som har svårt med detta ”tryck ett… tryck två…” kan få råd och hjälp via vanlig telefonkontakt. På forskningsstadiet än, troligen. Men man kan ju alltid få önska.

Igår var jag på min Vårdcentral. Den ligger på andra sidan gatan, så jag har nära dit. Mina personliga  kontaketer genom åren har alltid varit positiva, men att nå fram och boka en tid är omständligt. Visst har min doktor en telefontimme om jag bara vill fråga om något, men när jag kommer fram har oftast många ringt före  mig och den korta timmen är slut.

I flera år har också funnits en öppen akutmottagning två timmar varje dag, och igår klev jag upp tidigt för att få en plats bokad i receptionen för att om möjligt hinna träffa min husläkare, innan den tiden hade gått ut.
Men nu fick jag veta att den möjligheten hade upphört för fyra veckor sedan.

(Hur skulle jag kunna veta det?)

Istället fanns nu en lätt-akut som åtminstone tidsmässigt var mycket förmånligare. Där får man träffa en syster, som avgör om man har tillräckligt stort behov av en läkare just då. Det hade jag inte. Men syster förstod också mina akuta medicinproblem och hon gick själv och pratade med min läkare och kom sedan tillbaka med beskedet att han skulle skriva ut nya recept.

Från kl. 8.30 till 12.30 var jag fullt engagerad för att  få det problem löst som via ett telefonsamtal skulle ha kunnat vara avklarat på en kvart. Då har man tur som bor nära.

Positivt nog möttes jag dock hela tiden av vänliga människoröster.

Om man vet säkert vilken mediciner man har rätt att förnya är det ju annars tämligen problemfritt.  Jag kan ringa ett nummer nästan hela dagen, och efter bara ”Tryck ett… en gång, så får jag kontakt med en ny automatisk röst som vill ha mitt personnummer och tydligt namn på medicin och styrka.

Men för att få ett positivt slut på denna smågnälliga fundering, så måste jag tillägga att jag tycker medicinhanteringen på ett  sätt är helt genial.
När jag väl har fått mitt nödvändiga recept, som kanske får förnyas flera gånger, så kan jag hämta ut min tilldelning på vilket apotek som helst i vårt långa land.
Det tackar jag för!