1930 -1935

Veckorna som inackordering hos Fröken i Skolan efter veckorna på sjukhus, gjorde att psalmverserna ersattes av nya favoriter för Barnet på ön, som var jag en gång.
Selma Lagerlöf och Fänrik Stål  var två av de nya favoriterna.

I Frökens vita bokhylla, som jag hade fri tillgång till, fanns det skatter. Därhemma hade jag mest läst Willy på äventyr i  Allers familjejournal och pappas böcker med reseskildringar från fjärran länder. Nu läste jag med samma inlevelse om den stackars Sven Duvas sorgliga karriär som soldat. Inte en enda barnbok kan jag minnas från mina första år.

Men sällan i mitt liv har väl en bok gjort så starkt intryck på mig som Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien,  om Jan i Skrolycka och hans stora kärlek till sin vackra dotter. Vad visste jag om prostitution och andra farligheter som mötte henne i stora världen, jag såg bara hennes skönhet.

Men fader Jans olycka bekymrade mig mera. Jag tyckte han var så lik Gubben Anton, som brukade gå förbi skolgården nästan varje dag, och som vi barn alltid skrattade åt. Kanske han hade också någon flicka, som hade rymt till Stockholm…

Erik Gustaf Geijer fanns också med bland böckerna i vackra band i Frökens bokhylla och säkert kommer jag aldrig att glömma den här  versen, som jag läste om och om igen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida hav
Mig tycktes ljuvlig böljornas sång
där de gå i det skummande hav
De komma från fjärran, fjärran land.
Dem hålla ej bojor, de känna ej band.
Uti havet.

Då tändes min längtan till de stora vågorna som jag mött mellan Ön och Västervik, och då visste jag alldeles säkert att en gång skulle jag arbeta på de stora båtarna som gick till Amerika. Där behövdes säkert någon som kunde skala potatis, tänkte jag. Och det var jag bra på!

Men när terminen och också mitt sista år i ”storskolan” var slut och jag var hemma hos mamma och pappa igen, var det den vita ångbåten Tjust,  som gick i trafik mellan Stockholm och Västervik, som jag väntade på.

Min mamma  var född i Stockholm. (Märkligt nog på Kungsholmen, dit jag flyttade när jag blev änka.) Varje sommar kom hennes systrar, min enda kusin Helga och andra släktingar till oss och hälsade på. De hade rest hela natten med ångaren Tjust , men de var annars inga vana sjöfarare. Faster Hulda klagade varje år över den nattliga resan genom Mälaren och Södertälje kanal och ner längs kusten, och hon sade alltid till mamma, har det berättats mig, att , …stackars flicka, du kunde väl ha hittat en äkta man på närmare håll...

När så ankomstdagendagen äntligen kom, eldade pappa på sin stora stolthet, den nya motorbåten, och vi tuffade ut över fjärden.
När ångaren kom riktigt nära oss i farleden, styrde han skickligt intill den. Sakta gled båtarna sida vid sida , medan det öppnades en lucka i ångarens styrbordssida, och där väntade våra efterlängtade gäster på att kliva i motorbåten.

Faster Hulda såg dödsförskräckt ut, när hon skulle kliva i motorbåten, mamma och hennes systrar kramade varandra och skrattade och grät på samma gång. Och jag kände mig litet blyg för min kusin, som var nybliven student och så fin i sin vita mössa.

Hemma vid stugan var flaggan hissad. Mamma fick engelsk konfekt i fin ask och jag fick en vacker skrivbok i present. Sedan bjöd mamma på kaffe i finaste servisen, och pappa fick en flaska konjak, som han och  farbror Gustaf smakade av till påtåren. Och allt var sommar och glädje i två veckor.

Jag minns hur skrivboken såg ut, men jag har den inte kvar. Den hade blå pärmar med en bild av en  färgglad fjäril. Kanske skrev jag också en vers i den.

Jag minns också att min moster och mamma ofta pratade om min skolgång den sommaren. Fröken  hade sagt att jag var duktig i skolan och borde ”fortsätta vid läroverket i Västervik till hösten”. Men fastän mamma var stolt över berömmet, så skakade hon alltid på huvudet och sade, att jag var alldeles för liten för det. Och först måste jag gå och läsa för prästen.

Det var andra tider och andra värderingar på ön i skärgården, där jag föddes en gång.
Det var inte alls självklart att man skulle studera och ”bli någonting” bara för att man, som det hette, ”hade läshuvud” . Och ingen av de andra i klassen skulle gå i läroverk när de slutade skolan.

Fortsättning följer.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *