Jag stod vid fiskdisken igår och funderade på om jag skulle köpa ett par böcklingar till smörgåspålägg, när jag kom att tänka på Elvy på Värmansö och hennes dikt ”När far rökte böckling”, för så märkligt kan tankarna förirra sig. Det fick mig också att gå vidare utan att köpa de bleka och torra  exemplar av rökt strömming  som låg där.

Elvy, som sedermera kom att kalla sig Maud, var en mästarinna i att dikta på vår dialekt och ofta skrev hon om sitt liv som fosterflicka i en mycket fattig fiskarfamilj.

Maud är borta nu, men flera dikter finns i en liten bok med titeln GE MIG VÅGORNAS RO , som vi gav ut tillsammans för flera år sedan. En blygsam liten skrift, som jag blev påmind om för någon vecka sedan, när jag hittade ett brev från henne bland mina papper.

I brevet skrev hon bland annat …åh, Birgit, vad jag tyckte synd om dom. Det fanns ju aldrig några pengar. När far fick lite pengar från fiskebåten, så fick mor en tioöring och hon sa tack och såg så glad ut. När mor fyllde sextio kunde jag ge henne en klocka. ”mi rare klocke”, brukade hon säga…

I boken skrev hon bl.a dikten om När far rökte böckling och det var några rader ut den som jag tänkte på, och som fick mig att avstå från de torra strömmingarna som i butiken kallades böckling.

Här ett utdrag ur dikten:

Nog minns jag hur de va
när far rökte böckling

Rense och skölje å lägge i saltlake
å opp me dom på strecket å torke
Två å två sille ihop me huvena.
Så högg vi al-ve, store höge,
å la breve tunna.

I me silla på pinne i tunna
en säck över
al-ven knastre inunder
de fick inte brinne, bare ryke.

Sex timme tog de… sen provsmakte vi.
Himmel va gott. 

Et inte ihjel da, sa far. 

Ja, så gick det till när flickan i fiskdisken i en butik i Stockholm miste en böcklingkund för tankarnas som irrande från då till nu. Det blev  skinka på smörgåsen den kvällen

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *