Tre böcker, som sen slutet av 1970-talet, stått på ”nåbar” plats i min bokhylla, känner jag för att berätta om idag:

Som ett nöjesfält, en doktorsdisputation, en boxningsmatch och ett kärleksmöte… ja, så skriver en medarbetare i tidningen Vi, när han på 1970-talet recenserar dessa böcker när de nyligen utkommit.  En lektyr som – likt ett gott vin – väl lämpar sig att dröjande  avnjuta i småklunkar… fortsätter han.

De skolor och bibliotek som inte genast införskaffar detta verk begår en kriminell handling,  anser Staffan Stolpe i Nerikes Allehanda om samma utgåva.

Med ett hånskratt lösgör sig boken från ett uppbåd historieförstörare, menar Karl Erik Lagerlöf i Dagens Nyheter.

Ja, så lysande och välförtjänta var recensionerna när Författarförlaget gav ut första delen av Författares Litteraturhistoria 1977  där mer än hundra svenska författare  har granskat vårt lands klassiska litteratur. I tre tunga böcker om 400 sidor var berättar de på ett mycket okonventionellt sätt i längre eller kortare artiklar  om kollegor, som inte finns längre, om dem som kanske håller på att bli glömda, om dem som fortfarande lever bland oss och om dem som varit och är deras vänner. Hela tiden mycket personligt.

Det enda sättet som FÖRFATTARNAS  LITTERATURHISTORIA liknar en ”vanlig” litteraturhistoria, är den kortfattade presentation av författaren som avslutar varje avsnitt.

Det är svårt att välja mellan de mer än hundra bidragen för att ge exempel på vad som gör denna utgåva så exklusiv, men jag vill ändå försöka och jag börjar med hur Göran Palm skriver om EVERT TAUBE, som ju ännu lever i de flestas minne:

När Evert Taube får som han vill – eller åtminstone som svenska folket vill – har han Fritjof Andersson på sin vänstras sida, en generalkonsul på son högra sida, flickan i Havanna i knät, en avhandling om medeltida trubadurdiktning   i näven och åtta miljoner runt omkring sig i en balsal… Det litterära etablicemanget föredrar att kalla Evert Taube ”den siste trubaduren”. Är detta avsett som beröm?… Ja, bara man slipper ifrån Don Fritiof Andersson när den verkliga poesin ska behandlas.
Inga Panamahattar i lyrikens centrum!…

ELMER DIKTONIUS  (1896 – 1961) minns kanske inte så många men det är ändå ett bra exempel på hur olika författarna till litteraturhistorien tog sig an sin uppgift. När Folke Isaksson skulle skriva om honom blev det i form av ett brev, fast han redan varit död rätt länge:
Jag är ledsen över dröjsmålet… och fortsätter han efter att ha resonerat om Diktonius produktion … Det lönar sig inte att spekulera. Men något i din  utveckling, ditt öde väcker på en gång en oresonlig kärlek hos mig och ett raseri som jag inte kan artikulera…

MOA MARTINSSON klingar mera välbekant, hustru till en nobelpristagare som hon var, men det är hennes egna kamp som författare som Sven Wernström, känd barnboksförfattare,  låter oss möta henne.
Med mitt eget nedärvda hat mot överheten grips jag genast av den stämning hon förmedlar, skriver han. Moa är så subjektiv, säger man, så pratig. Men att Harry också är pratig, det gör ingenting, Hans prat rör kosmos och chockerar inte mot samhällsordningen… ”Hela Sveriges Moa” är kanske ett något överdrivet uttryck. 1974 fick jag höra att en skolflicka i Mjölby blivit förbjuden att skriva en uppsaats om Moa eftersom hon inte var ”inte var någon riktig författare”… Kulturen är klassbunden, liksom allt annat i vårt samhälle… Moa blir våldtagenav tre överklassflickor, den ena med ett namn så fint att det stod i Norrköpings Tidningar varje vecka. Något sådant blev hon aldrig utsatt för av sina egna… Ännu tidigare hade hon undanröjt ett hinder på sin väg mot proletärdiktningen genom att stöka undan religionen. Därvid hade hade hon fått hjälp av sin mor, som  brukade säga ”att det är ingen idé med  bordsbön då vi har sånt besvär att få ihop mat…

Tage Danielsson väljer också brevformen, när han ska presentera JOHAN HENRIK KELLGREN (1751 – 1795) , en författare som åtminstone jag alldeles hade glömt. Ända till minnet vaknade och jag kom underfund med att det var ju han som skrev Dumboms Lefverne.
Här ett utdrag ur Tage Danielssons brev:
Uppriktigt sagt har vi inte nämnvärt förkovrats i förnuftets och känslans handhavande sedan 1700-talet. Passionerna springer till exempel ofta iväg med förståndet – fast det hände ju förstås även dig:

Kär och törstig alla tider,
jag mig alltid lycklig ser;
Ty när Baccus för oss strider,
Skönhet snart sig vunnen ger.

Denna tanke, att lura flickor med sprit, att lura flickor med sprit, är ingalunda utdöd, men den som väl enkel, om du ursäktar. Ska det föreställa ett exempel på hur man använder förnuftet till känslans hjälp?
Skärpning, Johan Henrik!

Ja, detta var några exempel av många, som finns understrukna i mina egna vällästa exemplar av den säregna FÖRFATTARNAS LITTERATURHISTORIA.

Skulle någon vara intresserad av böckerna, tror jag knappast att de finns att köpa i den vanliga bokhandeln längre, men antikvariaten annonserar om dem ibland.
Bara ett fåtal bibliotek har fortfarande exemplar av utgåvan, men det skadar ju aldrig att fråga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *