Solen lyste flitigt över ostkusten  under mina sommarveckor där, men lästimmarna förgylldes av EN HALV GUL SOL, en roman av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adchie. En diger lunta med små bokstäver, som inte ögonen riktigt orkade med, men som väl var kunde jag få den överförd till min Ipad, där man lätt kan förstora texten.

”En bladvändarroman” läste jag i en recension, men det var det sannerligen inte för mig. Ett kapitel i taget, mer gick det bara inte att orka med, så djupt berörde den mig. Inte bara för det grymma kriget som skildrades utan framför  allt för skildringen av de människor som levde mitt i det.

Händelserna i  EN HALV GUL SOL utspelar sig i Nigeria en tid efter landet blev självständigt från Storbritannien år 1960 . Det kristna Igbofolket kämpar för att deras region Biafra ska bli en självständig stat i Västafrika, men deras framgångar är kortvariga. ”Men jag ville inte att det endast skulle vara en roman om krig och elände, jag ville att det skulle handla om människor” säger författaren i en intervju.

Även om det ibland är svårt att skilja alla namn med för oss främmande stavning, så är det värt att gå sakta fram i läsningen för att lära känna människorna bakom dem.  Kanske är det tjänstepojken Ugwu och hans öde, som kommer att leva kvar längst i mitt minne.

För oss svenskar väcker kanske Biafra tankar på  svensken  Gustaf von Rosen, som var mycket omtalad för sina riskfyllda hjälpflygningar till det krigsdrabbade området.
”Biafrabarn” talades det också om, när bilderna av små utmärglade barnkroppar med stora magar först mötte oss i massmedia.

Men EN HALV GUL förgyllde inte mina lästimmar med sina krigsskildringar. Det är mötet med människorna i den, deras mod, deras livsvilja och storhet mitt i all otrygghet, all falskhet,  allt dödande, som gör att jag idag lånat ännu en bok av den nigerianske författaren. Hennes utgivningslista är lång, men denna gång har jag valt debutromanen med titeln LILA HIBISKUS.

EN HALV GUL SOL och LILA HIBISKUS – två böcker med förledande vackra rubriker.  Vad mitt nyval ska berätta för mig om ”de våldsamma och mörka människorna”, som vi har så många förutfattade meningar om, det vet jag inte, för ännu har jag inte börjat läsa den.

Men att vi behöver läsa och lära mer om dem, det är jag övertygad om.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *