Många gånger har vi ojat oss över våra skuggiga uteplatser, min grannfru och jag. De minst soliga i hela bostadsområdet. Därför förväntade jag mig inte något blomstrande överflöd när jag nyligen kom hem från den nästan torrlagda Udden i Östersjön. Men när jag trött efter den långa bilresan slog upp glasdörrarna för att byta luft i lägenheten som stått tom sedan midsommar, så …
Vad var det då som mötte ögat?
Ja, de på bild så överdådigt blommande perennerna som jag köpte i våras hade säkert inte gjort ett enda försök att bjuda på en knopp på hela sommaren. Men framför mig såg jag ett grönt paradis av ogräs.
Murgrönan trivdes, det var lätt att se. Bortglömda ogräs hade växt upp och blivit små träd. I varje skärning mellan plattorna framför solstolarna stod gröna örter som jag inte vet namnet på ut sig – maskrosor var det i alla fall inte.
En trädgårdsmästare skulle väl ha svimmat vid åsynen. Jag – gamla kvinnan som älskar blommor men som inte fått en enda liten gen av gröna fingrar i arv – jag tyckte det var väldigt välgörande och vackert!
Idag, när jag har försökt röja lite i ett hörn av grönskan, ser jag det kanske lite annorlunda. Lilla rullatorn, min hjälpreda inomhus, fick ge mig stöd ute, och nu har jag klarat mitt dagsbeting. Mina kryddgrönsaker i krukor fick följa med hem och nu hoppas jag de ska kunna acklimatisera sig kring persiljan.
Att de alls överlevt sol och vind i ett hörn på min skärgårdsaltan ska Isabelle ha en stor del av äran för. ”Det är. torrt här”, sa hon ofta 4-årsförnumstigt, när hon passerade på väg till badberget. Så fick jag fylla den lilla svarta vattenkannan, som hon älskade, och så vattnade hon. Min kummin ser ändå lite ledsen ut, så den får jag nog ersätta i morgon. Kvistarna som finns kvar ska jag repa över middagssoppan nu.
Men medan ryggen vilar efter dagens gröna insats, så hoppas jag nog att några solstrålar lyckas leta sig in i skuggan i morgon.
Och knappt har jag tänkt det, så stannar en granne från solsidan utanför och säger: Det ser skönt ut här. Jag kan knappt sitta ute, när solen skiner. Det blir alldeles för hett…
Jag tänker på en klimatprofessor jag hörde i morgon-TV. Han försökte vara positiv trots dystra farhågor om, att ett par graders höjning av temperaturen på vårt lilla klot kan betyda katastrof.
Så vi ska nog inte förakta skuggan.
Dela med dig om du gillade detta!
