Ja, ni känner igen er, när ni läser rubriken.
Detta tryckande och detta väntande och i bästa fall lite lugnande musik i pausen innan man kommer så långt att man får tala med en människa. Och det är inte bara vi som hunnit högst i ålder som ser problemet.

I Studio 64, podden här i Mitt Nu, som alltid är värd att lyssna på, talar tre män, nyblivna pensionärer och var jag förstår normalt tekniskt kunniga,  mycket om svårigheterna att få mötas av människoröster när de behöver få svar på sina problem.

”Teknik ersätter människor i servicefunktioner”, menar de bekymrat.

En  nyhet som var ny och positiv för mig var att de hört att det planeras en Äldreomsorgscentral där t.ex. de som har svårt med detta ”tryck ett… tryck två…” kan få råd och hjälp via vanlig telefonkontakt. På forskningsstadiet än, troligen. Men man kan ju alltid få önska.

Igår var jag på min Vårdcentral. Den ligger på andra sidan gatan, så jag har nära dit. Mina personliga  kontaketer genom åren har alltid varit positiva, men att nå fram och boka en tid är omständligt. Visst har min doktor en telefontimme om jag bara vill fråga om något, men när jag kommer fram har oftast många ringt före  mig och den korta timmen är slut.

I flera år har också funnits en öppen akutmottagning två timmar varje dag, och igår klev jag upp tidigt för att få en plats bokad i receptionen för att om möjligt hinna träffa min husläkare, innan den tiden hade gått ut.
Men nu fick jag veta att den möjligheten hade upphört för fyra veckor sedan.

(Hur skulle jag kunna veta det?)

Istället fanns nu en lätt-akut som åtminstone tidsmässigt var mycket förmånligare. Där får man träffa en syster, som avgör om man har tillräckligt stort behov av en läkare just då. Det hade jag inte. Men syster förstod också mina akuta medicinproblem och hon gick själv och pratade med min läkare och kom sedan tillbaka med beskedet att han skulle skriva ut nya recept.

Från kl. 8.30 till 12.30 var jag fullt engagerad för att  få det problem löst som via ett telefonsamtal skulle ha kunnat vara avklarat på en kvart. Då har man tur som bor nära.

Positivt nog möttes jag dock hela tiden av vänliga människoröster.

Om man vet säkert vilken mediciner man har rätt att förnya är det ju annars tämligen problemfritt.  Jag kan ringa ett nummer nästan hela dagen, och efter bara ”Tryck ett… en gång, så får jag kontakt med en ny automatisk röst som vill ha mitt personnummer och tydligt namn på medicin och styrka.

Men för att få ett positivt slut på denna smågnälliga fundering, så måste jag tillägga att jag tycker medicinhanteringen på ett  sätt är helt genial.
När jag väl har fått mitt nödvändiga recept, som kanske får förnyas flera gånger, så kan jag hämta ut min tilldelning på vilket apotek som helst i vårt långa land.
Det tackar jag för!

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *