Jag funderade lite över om jag klampat över tröskeln till ”Femte åldern”  i min förra blogg.
Kanske är det fel att dela in livet i åldrar på det sättet,  för egentligen har vi ju alla åldrar i oss, som ett träd har alla sina årsringar  innanför sin kanske skrovliga bark.  Hur som helst är det mycket som känns annorlunda när man passerat de nittio – ”nittio plus” – som det populär brukar  heter – och närmar sig hundra.

Talet 100 har verkligen fått ett nytt värde och blivit ett nytt begrepp.

100 kronor kändes som en hel förmögenhet , när jag var liten. Hundra år, det var ju en hel evighet.

Nyss diskuterade jag ett manus med god vän i samma ålder. Hon har skrivit en artikel , som snart kommer att publiceras i Mitt nu.  Det är en berättelse om ett långt liv fyllt av goda dagar och svåra dagar som nu slutat ”som när en kär bok slås igen efter sista kapitlet” skriver hon. När jag lägger på telefonluren efter vårt samtal, lite vemodig till sinnes, ser jag en dikt som en annan god vän skickat mig och som sitter upptejpad på skåpet ovanför min dator. Tommy Olofson heter skalden och jag citerar några rader:

Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka
….
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
hoprafsade liv.

Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om.

Det är gott att ha goda och jämnåriga vänner att dela sina funderingar med. Problemet är att de börjar bli så få…

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *