I lördags var jag på 4-årskalas. Jubilaren hade själv garnerat tårtan , så den var fantasifull.  Smågodis i lika märkliga former som nutidens  plastleksaker, prydde den. Hedersgästerna var kusinerna och lillasyster och så förstås farfar och farmor, som kommit till Sollentuna ända från Skåne. Tårtan var god också, men det var nog  mammas förtjänst.

Leksaksförråd hos barnfamiljer blir ju inte precis mindre när det är födelsedagar, och vi vuxna beskärmar oss ofta över överflödet. Och vi suckar när vi ska köpa presenter, för vad ska man hitta på? Jag var så nöjd i lördags, när jag hade hittat en bok om dinosarier.  Den är kanske för lite större barn, tänkte jag , men köpte den i alla fall. Naturligtvis hade Ruben den förut. Kusin Knut, som inte ens fyllt halvåret,  kan kanske få den så småningom. Förresten kan jag väl läsa den själv. Mormorsmors kunskaper om dinosarier är tämligen minimala.

Och att vuxna kan vara lika glada för leksaker som barn fick jag också bekräftat den här födelsedagen…

 Så här var det: När jag tittade in i vardagsrummet, så vad fick jag se – jo, morfar och farfar stod framför TVn och gjorde märlkliga rörelser och var tydligt ingripna i en viktig tävling. Och vad gjorde de, tror du? Jo, de spelade golf med hjälp av Rubens troligan finaste present på 4-årsdagen, ett nytt TV-spel. Och i barnhörnan i köket satt  pappa och var mycket road av de pyttesmå legobitarna i en annan present. Hans son gav honom pliktskyldigast en hjälpande hand någon  minut ibland.

Själv har jag sedan någon månad tillbaka en spännande leksak,  en ny mobil. Nåja, det är förstås främst en telefon, en ”nyttosak”, som väl alla vuxna helst kallar sina nya prylar. Men den kan så mycket mer än min gamla och jag pratar inte bara i den, jag leker också ofta med den. Jag kan ta riktigt bra kort och bara med att trycka på rätt tecken så kan jag t.o.m filma eller fotografera mig själv mot någon vacker bakgrund.  Bakom en lilafärgad symbol med ett nottecken  döljer sig mängder av små program som man kan lyssna på, och som förstås väcker minnen av diverse både lyckade och mindre lyckade radioprogram som jag själv varit delaktig i. Men om det har jag inte lärt mig mera än ett nytt ord, det kallas podcast. Instagram heter en annan programsymbol, som jag faktiskt  trodde jag hade lärt mig hantera, men tyvärr har jag glömt den lektion jag fick om det av mitt barnbarn, så det får väl bli en extralektion. (Ibland är det bra att ha åldern att skylla på, när  minnet sviker.)
   Det allra bästa med min nya mobil är ändå att den har ett riktigt ”tangentbord”, inga små fjuttiga knappar med tre bokstäver eller tecken på varje, så a blev c och m blev o, när man försökte skriva ett meddelande .

Ibland undrar jag faktiskt om inte vi seniorer i alla åldrar har lika stor eller kanske större glädje av presenter  än barnen.

En julafton för två år sedan dyker upp i minnet.
Vi var många. Det var många, många paket under granen.
Lördagens jubilar, som då alltså var 2 år, rev med glädje av papper och sprang sedan runt runt och blåste hela tiden i  en visselpipa med ett förfärligt oljud i. Det var nästan den enda julklappen han brydde sig om.
Hans kusin Olivia, då 1 år,satt nöjd mitt i pappersprasslet och lekte med ett rött band och visade inte minsta intresse för de nya fina sakerna hon fått. 
Vi som var vuxna klämde lyckligt på mjuka paket, provade vantar och  sjalar och bläddrade i önskeböckerna och längtade efter lämplig tid för  att börja läsa dem.

Kanske vi borde begränsa vår längtan efter att ge våra små raringar allt vad de önskar sig och mer än så.
Kanske skulle de vara lika glada om vi inte alltid köpte alltför många prylar åt dem.

 
 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *