Vi såg henne på TV. Hon var 110 år. Till synes helt med i tillvaron.

”Där du!” sa min dotter. ”Du får lägga till ytterligare tjugu år till dina nittio”.

”Då blir det många bloggar till…”, sa jag.

”Om tjugu år, då är jag snart nittio,” sa min svärson. Och han lovade att jag skulle få vara med på hans födelsedagskalas då.

Ja ja, visst kan man skämta. Och visst vill jag fortfarande vara med ett tag.
Men hur skulle verklighten se ut?

Jag sitter där 110 år gammal.
Vi är en ganska stor familj nu, fyra generationer, då hinner vi kanske bli fem.
Kroppen är säkert skraltig men jag har kanske, i bästa fall som hon på TV,  en hyfsat klar hjärna.
Jag ser på TV och får  lyckönskningstelegram från prästerskapet och kungahuset.

Jag kanske har tur och får behålla alla de mina.
Då sitter jag där omgiven av tre barn och deras respektive, alla närmar sig 90.
Fyra barnbarn med respektive närmar sig pensionsålden.
Flera av de äldsta av oss behöver säkert någon form av hjälp av någon.
Av barnbarnbarnen  kanske? Men de har säkert fullt sjå att forma sina egna liv.
Av åldringsvården? Men där finns det ju redan stora problem.

Visst kan man undra om vi är beredda för flera steg på ålderstrappan…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *