Människor jag mött 1.

NÄR ETT LIV TAR SLUT

Vi dansade en natt och anade båda att det skulle bli en fortsättning. Efter nästan femtio år lämnade han livet och mig  på samma snabba sätt som det hade börjat. I den svåraste av stunder mötte jag kvinnan jag aldrig glömmer.

Jag satt, omgiven av snabbt hopplockat bagage, på ett litet sjukhus på en främmande ö i ett främmande land och väntade på domen. Nyss hade jag mött en läkare som bara talade ett språk som jag inte förstod, men hans ögon talade om hopplöshet.

Väntrummet var mera som ett mörkt skrymsle med nötta möbler.
En sliten kvinna i svarta kläder svabbade golvet omkring mig. Jag såg på henne med oseende ögon och jag kunde inte gråta.

Men plötsligt satte hon ifrån sig borsten och talade med mig på det främmande språket. När hon inte fick något svar, strök hon mig om och om igen över kinden och mumlade  deltagande.

Då kom gråten i ett forsande överflöd.

Kvinnan korsade sig och kanske var det namnen på helgon som hon trodde på, som hon mumlade. Sedan tog hon sin solkiga dammtrasa och började torka mina tårar. Jag snörvlade och grät än värre. Då doppade hon trasan i hinken med skurvatten, vred ur den noga och torkade mig om haka och näsa och såg till att jag snöt mig i den.

Händelsen var så absurd att jag måste skratta mitt i allt elände.

Kvinnan såg belåten ut, log och kramade mig. Sedan tog hon fram tog en bit sockerkaka ur en plastpåse och bjöd mig. När jag skakade avvärjande på huvudet började hon mata mig. Bröt smuliga bitar av den, och  jag kunde en bara gapa och ta emot.

Min sorg och oro var borta för en kort sekund, och kvinnan såg lättad och belåten ut över sin insats. Sedan fortsatte hon att svabba golvet. Flyttade på en väska, lyfte undan mina fötter för att komma åt. Och hela tiden nynnade hon en entonig melodi. Var det kanske en barnvisa, har jag tänkt efteråt.

Nej, den  kvinnan på det slitna sjukhuset i den främmande staden glömmer jag aldrig.
Kanske var det hon som gav mig kraften att återgå till den tunga verkligheten igen. 

 

 

1930 -1935

Veckorna som inackordering hos Fröken i Skolan efter veckorna på sjukhus, gjorde att psalmverserna ersattes av nya favoriter för Barnet på ön, som var jag en gång.
Selma Lagerlöf och Fänrik Stål  var två av de nya favoriterna.

I Frökens vita bokhylla, som jag hade fri tillgång till, fanns det skatter. Därhemma hade jag mest läst Willy på äventyr i  Allers familjejournal och pappas böcker med reseskildringar från fjärran länder. Nu läste jag med samma inlevelse om den stackars Sven Duvas sorgliga karriär som soldat. Inte en enda barnbok kan jag minnas från mina första år.

Men sällan i mitt liv har väl en bok gjort så starkt intryck på mig som Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien,  om Jan i Skrolycka och hans stora kärlek till sin vackra dotter. Vad visste jag om prostitution och andra farligheter som mötte henne i stora världen, jag såg bara hennes skönhet.

Men fader Jans olycka bekymrade mig mera. Jag tyckte han var så lik Gubben Anton, som brukade gå förbi skolgården nästan varje dag, och som vi barn alltid skrattade åt. Kanske han hade också någon flicka, som hade rymt till Stockholm…

Erik Gustaf Geijer fanns också med bland böckerna i vackra band i Frökens bokhylla och säkert kommer jag aldrig att glömma den här  versen, som jag läste om och om igen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida hav
Mig tycktes ljuvlig böljornas sång
där de gå i det skummande hav
De komma från fjärran, fjärran land.
Dem hålla ej bojor, de känna ej band.
Uti havet.

Då tändes min längtan till de stora vågorna som jag mött mellan Ön och Västervik, och då visste jag alldeles säkert att en gång skulle jag arbeta på de stora båtarna som gick till Amerika. Där behövdes säkert någon som kunde skala potatis, tänkte jag. Och det var jag bra på!

Men när terminen och också mitt sista år i ”storskolan” var slut och jag var hemma hos mamma och pappa igen, var det den vita ångbåten Tjust,  som gick i trafik mellan Stockholm och Västervik, som jag väntade på.

Min mamma  var född i Stockholm. (Märkligt nog på Kungsholmen, dit jag flyttade när jag blev änka.) Varje sommar kom hennes systrar, min enda kusin Helga och andra släktingar till oss och hälsade på. De hade rest hela natten med ångaren Tjust , men de var annars inga vana sjöfarare. Faster Hulda klagade varje år över den nattliga resan genom Mälaren och Södertälje kanal och ner längs kusten, och hon sade alltid till mamma, har det berättats mig, att , …stackars flicka, du kunde väl ha hittat en äkta man på närmare håll...

När så ankomstdagendagen äntligen kom, eldade pappa på sin stora stolthet, den nya motorbåten, och vi tuffade ut över fjärden.
När ångaren kom riktigt nära oss i farleden, styrde han skickligt intill den. Sakta gled båtarna sida vid sida , medan det öppnades en lucka i ångarens styrbordssida, och där väntade våra efterlängtade gäster på att kliva i motorbåten.

Faster Hulda såg dödsförskräckt ut, när hon skulle kliva i motorbåten, mamma och hennes systrar kramade varandra och skrattade och grät på samma gång. Och jag kände mig litet blyg för min kusin, som var nybliven student och så fin i sin vita mössa.

Hemma vid stugan var flaggan hissad. Mamma fick engelsk konfekt i fin ask och jag fick en vacker skrivbok i present. Sedan bjöd mamma på kaffe i finaste servisen, och pappa fick en flaska konjak, som han och  farbror Gustaf smakade av till påtåren. Och allt var sommar och glädje i två veckor.

Jag minns hur skrivboken såg ut, men jag har den inte kvar. Den hade blå pärmar med en bild av en  färgglad fjäril. Kanske skrev jag också en vers i den.

Jag minns också att min moster och mamma ofta pratade om min skolgång den sommaren. Fröken  hade sagt att jag var duktig i skolan och borde ”fortsätta vid läroverket i Västervik till hösten”. Men fastän mamma var stolt över berömmet, så skakade hon alltid på huvudet och sade, att jag var alldeles för liten för det. Och först måste jag gå och läsa för prästen.

Det var andra tider och andra värderingar på ön i skärgården, där jag föddes en gång.
Det var inte alls självklart att man skulle studera och ”bli någonting” bara för att man, som det hette, ”hade läshuvud” . Och ingen av de andra i klassen skulle gå i läroverk när de slutade skolan.

Fortsättning följer.

 

Kvinna 94

knixar ryckigt

i nötta och knutiga trådar

ständigt påverkad av nya blänken,

en sprattelgumma

 som minns den varma klippan och

känner vattenklucket som helande balsam.

Till nästa ryck.

 

Skulle jag våga, det var frågan?  

Flygresan var lång och balsansen dålig, men längtan efter solen var att stor. Och efter mycket velande hit och dit så mötte jag Ön igen efter trettio (30) år. Den här gången tryggt stöttad av dotter och svärson och av min rullator.

Blommorna  mötte mig och värmen som gick rakt in i hjärtat. Vattenklucket fick jag försaka – men det har gått många år sedan jag sist simmade mot vågorna, så det har jag lärt mig att det hör till svunna tider.

Hotellet sträckte sig som en blomstergirlang efter bergsväggen och de sex trappstegen vid entrén fick bli mitt träningsläger. 6 x 10 blir sextio, varje dag. Nu skulle säkert Andrea på Rehab därhemma bli nöj med mig när jag kom hem igen. Och havet, långt därnere, bjöd mig på all skönhet jag behövde när jag efteråt belönade min flit med solgul och svalkande apelsinsaft.

Svårare kändes det att återse den dalgång där vi den gången för trettio år sedan hade bott i ”trädgårdsmästarstugan” mellan avokadoträden och bananplantagen. Där vi kilat över bergen till City i nästa dal för att köpa morgonfranskan i Norska bageriet. City fanns kvar,  lika stökigt som då. men bergen syntes inte mera, de var överbyggda av hotell, och hela vårt underbara strövområde den gången hade blivit en golfbana.

Men vid en vandring från vårt hotell på höjden och ner till hamnen var tankarna på dåtiden borta och den friterade bläckfisken smakade som alltid ljuvligt vid bordet i vimlet på kajen.

När jag på flygresan hem summerade min resa, var jag tacksam för att jag vågat att ännu en gång vågat lämna min trygga tillvaro härhemma. Men är man ”kvinna 94” så är man… Snabbt blev jag påmind om tillvarons knutiga  trådar. En hosta med diverse biverkningar har snabbt raderat ut all min ork…

Jag bläddrar förstrött genom mina foton och försöker ta mig an verkligheten igen, och igår tog jag en första korta promenad på fjorton dagar och på vintriga gator.  Och när fotona från dagarna i solen rullar fram, så känner jag i alla fall att den reslusta, som har följt mig genom hela livet, den kan ingen hosta i världen ta bort.

Men möjligen får jag väl nöja mig med att i framtiden resa i fantasin…

 

 

 

 

En riktig otursdag var det. En Tyko Brahe-dag.

Det började med att jag välte koppen med morgonkaffet över köksgolvet och sedan tappade smörgåsen med smör och marmelad i ”kaffesoppan”. Nu händer det föralldel sådana incidenter rätt ofta, innan kroppen är riktigt vaken . Men när datorn en timme senare bara svarade med en svart sida, när jag skulle skriva en ”Fundering” för Mitt Nu,  då börjar jag ana att det var en riktig otursdag, som väntade.

Nåja det ordnade sig till slut med datorn, men av pur irritation tryckte jag bort mitt påbörjade manus och började fundera på Tyko Brahe istället. Vad var han för en otursföljd person, som hade lämnat det uttrycket efter sig?

Att Tyko Brahe, född i Skåne 1546, som då tillhörde Danmark, var en känd vetenskapsman och astronom, som fick ön Ven i Kalmar sund i förläning av kungen och han där inrättat ett slott med ett berömt observatorium som kallades Uranienborg, det visste jag. Men det talade ju mera om tur. Och till hans mest kända upptäkter hörde att han upptäckte stjärna som i sin strålglans överträffade Sirius i glans.

När jag sedan googlade på hans namn, fick jag bland annat veta att han i tjuguårsåldern varit inblandad i en duell, där han miste nästippen, och då kunde man ju ana oturen.  Men nu hör det till saken att han även var alkemist, så han  smälte samman guld och silver och tillverkade en ny nästipp som han sedan bar hela sitt liv.

Men jag googlade vidare på jakt efter mera otur i Brahes liv.

Då visade det sig att han hade fått i uppdrag av kejsar Rudolf i Prag att bestämma vilka dagar under året som otursförföljda. Ett märkligt uppdrag, kan det tyckas, och vilka meriter han hade för att fullfölja uppdraget framgick inte. Men han kom i alla fall fram till att det fanns 33 mycket otursförföljda dagar, som sedan ingick i både  almanackan och Bondepraktikan under året. Och alldeles väldigt farligt var det om man skulle flytta, byta arbete eller gifta sig.

Nu ska jag inte räkna upp den långa raden med datum som angavs, men om vi ser till den närmaste framtiden så är den 11 och 18 december bara ”ganska farliga” men istället är den 11 januari ”värst förhäxad”.
Men Tyko Brahe hade faktiskt också lyckats hitta fyra turdagar under året, nämligen 26 januari, 9 och 10 februari och 15 juni.

Men när jag kollar i datumraden, så var den speciella dag jag började berätta om, inte med bland de riskabla dagarna, så det var väl förmodligen bara en helt vanlig simpel otursdag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre böcker, som sen slutet av 1970-talet, stått på ”nåbar” plats i min bokhylla, känner jag för att berätta om idag:

Som ett nöjesfält, en doktorsdisputation, en boxningsmatch och ett kärleksmöte… ja, så skriver en medarbetare i tidningen Vi, när han på 1970-talet recenserar dessa böcker när de nyligen utkommit.  En lektyr som – likt ett gott vin – väl lämpar sig att dröjande  avnjuta i småklunkar… fortsätter han.

De skolor och bibliotek som inte genast införskaffar detta verk begår en kriminell handling,  anser Staffan Stolpe i Nerikes Allehanda om samma utgåva.

Med ett hånskratt lösgör sig boken från ett uppbåd historieförstörare, menar Karl Erik Lagerlöf i Dagens Nyheter.

Ja, så lysande och välförtjänta var recensionerna när Författarförlaget gav ut första delen av Författares Litteraturhistoria 1977  där mer än hundra svenska författare  har granskat vårt lands klassiska litteratur. I tre tunga böcker om 400 sidor var berättar de på ett mycket okonventionellt sätt i längre eller kortare artiklar  om kollegor, som inte finns längre, om dem som kanske håller på att bli glömda, om dem som fortfarande lever bland oss och om dem som varit och är deras vänner. Hela tiden mycket personligt.

Det enda sättet som FÖRFATTARNAS  LITTERATURHISTORIA liknar en ”vanlig” litteraturhistoria, är den kortfattade presentation av författaren som avslutar varje avsnitt.

Det är svårt att välja mellan de mer än hundra bidragen för att ge exempel på vad som gör denna utgåva så exklusiv, men jag vill ändå försöka och jag börjar med hur Göran Palm skriver om EVERT TAUBE, som ju ännu lever i de flestas minne:

När Evert Taube får som han vill – eller åtminstone som svenska folket vill – har han Fritjof Andersson på sin vänstras sida, en generalkonsul på son högra sida, flickan i Havanna i knät, en avhandling om medeltida trubadurdiktning   i näven och åtta miljoner runt omkring sig i en balsal… Det litterära etablicemanget föredrar att kalla Evert Taube ”den siste trubaduren”. Är detta avsett som beröm?… Ja, bara man slipper ifrån Don Fritiof Andersson när den verkliga poesin ska behandlas.
Inga Panamahattar i lyrikens centrum!…

ELMER DIKTONIUS  (1896 – 1961) minns kanske inte så många men det är ändå ett bra exempel på hur olika författarna till litteraturhistorien tog sig an sin uppgift. När Folke Isaksson skulle skriva om honom blev det i form av ett brev, fast han redan varit död rätt länge:
Jag är ledsen över dröjsmålet… och fortsätter han efter att ha resonerat om Diktonius produktion … Det lönar sig inte att spekulera. Men något i din  utveckling, ditt öde väcker på en gång en oresonlig kärlek hos mig och ett raseri som jag inte kan artikulera…

MOA MARTINSSON klingar mera välbekant, hustru till en nobelpristagare som hon var, men det är hennes egna kamp som författare som Sven Wernström, känd barnboksförfattare,  låter oss möta henne.
Med mitt eget nedärvda hat mot överheten grips jag genast av den stämning hon förmedlar, skriver han. Moa är så subjektiv, säger man, så pratig. Men att Harry också är pratig, det gör ingenting, Hans prat rör kosmos och chockerar inte mot samhällsordningen… ”Hela Sveriges Moa” är kanske ett något överdrivet uttryck. 1974 fick jag höra att en skolflicka i Mjölby blivit förbjuden att skriva en uppsaats om Moa eftersom hon inte var ”inte var någon riktig författare”… Kulturen är klassbunden, liksom allt annat i vårt samhälle… Moa blir våldtagenav tre överklassflickor, den ena med ett namn så fint att det stod i Norrköpings Tidningar varje vecka. Något sådant blev hon aldrig utsatt för av sina egna… Ännu tidigare hade hon undanröjt ett hinder på sin väg mot proletärdiktningen genom att stöka undan religionen. Därvid hade hade hon fått hjälp av sin mor, som  brukade säga ”att det är ingen idé med  bordsbön då vi har sånt besvär att få ihop mat…

Tage Danielsson väljer också brevformen, när han ska presentera JOHAN HENRIK KELLGREN (1751 – 1795) , en författare som åtminstone jag alldeles hade glömt. Ända till minnet vaknade och jag kom underfund med att det var ju han som skrev Dumboms Lefverne.
Här ett utdrag ur Tage Danielssons brev:
Uppriktigt sagt har vi inte nämnvärt förkovrats i förnuftets och känslans handhavande sedan 1700-talet. Passionerna springer till exempel ofta iväg med förståndet – fast det hände ju förstås även dig:

Kär och törstig alla tider,
jag mig alltid lycklig ser;
Ty när Baccus för oss strider,
Skönhet snart sig vunnen ger.

Denna tanke, att lura flickor med sprit, att lura flickor med sprit, är ingalunda utdöd, men den som väl enkel, om du ursäktar. Ska det föreställa ett exempel på hur man använder förnuftet till känslans hjälp?
Skärpning, Johan Henrik!

Ja, detta var några exempel av många, som finns understrukna i mina egna vällästa exemplar av den säregna FÖRFATTARNAS LITTERATURHISTORIA.

Skulle någon vara intresserad av böckerna, tror jag knappast att de finns att köpa i den vanliga bokhandeln längre, men antikvariaten annonserar om dem ibland.
Bara ett fåtal bibliotek har fortfarande exemplar av utgåvan, men det skadar ju aldrig att fråga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du är rosen
jag är törnet,
glöm ej vännen
som skrev i hörnet.

Kanske har du ägt ett poesialbum. Säkert har du skrivit i ett någon gång och, kanske i brist på fantasi,  räddat dig undan som vännen som skrev i hörnet. Det var i  ett ofta vackert illustrerat häfte fyllt av verser och rim, som var särskilt populärt bland skolflickor i mitten på 1950-talet. Kanske var det ett mått på populäritet, ju fler verser man hade fått, ju fler vänner hade man, Och bästa vännen valde förstås något väldigt fint:

Rosor äro röda, violer äro blå.
Smultron äro söta. det är du också.

Ibland skrev kanske till och men fröken en vers till någon populär elev:

Tänk någon gång, när nattens klara stjärna
en hälsning blinkar ifrån fästet blå,
på den, vars tanke flyr till dig så gärna!
Nej glöm mig du! Jag minns dig nog ändå.

År 1968 lånade Sveriges Radio in flera hundra poesialbum från lyssnare runt om i landet och den äldsta boken i samlingen var tysk och från 1800-talet och ägarinnan hade fört den med sig till Sverige då hon gifte sig. I Tyskland kallades den ”stammbuch” och varit känd sedan slutet på 1700-talet. Det var när en romantisk vänkultur blossade upp där och meden bruket att skriva minnesverser till vararndra.

Sveriges Radio registrerade alla inkomna böcker på Svenskt Visarkiv  och ett femtiotal mikrofilmades. Socialt började seden med poesiböcker i överklassen och av flickor, som kanske utbildats av guvernanter, och som på ett ganska klichefullt sätt betygar varandra sin vänskap.

Det skönaste som livet äger
bland allt sitt vimmel är en vän!
O, Emma, evigt min du bliver
på jorden och i himmelen!

Från sekelskiftet blev poesialbumen populära i alla samhällsklasser. Det var böcker och verser rikt dekorerade med blomstermotiv och rosenkindade änglar mest. Många verser i böckerna betydde ju många vänner och berättade om populäritet. Lärare och föräldrar skrev också en och annan vers och då smög sig förmaningar och goda råd in i poesin.

Väx ej för världens vill
och blomstra ej i flärd!
Det gör ditt hjärta illa
och du är bättre värd!

Man skrev också gratulationsverser, kärleksvisor och  skämtverser och att önska varandra framgång  hos det andra könet var mäkta populärt.

Jag önskar att du må finna
en man helt glad och nätt
som sjunger för sin kvinna
och dansar bra polkett.

Men de poesialbum som Sveriges Radio fick in vid sin insamling ger inte bara exempel på de skrivna verserna. De berättar också mycket om samhällsutvecklingen i Sverige. Om hur synen på kvinnan har förändrats, till exempel. I senare delen av 1800-talet har den också ett litteraturhistoriskt intresse, när till exempel citat av de populäraste skalderna, börjar smyga sig in bland bland de personliga välgångsönskningarna. Och hur det i början på 1900-talet blev vanligare med  verser som syftar på bonde och arbetar miljö.

Många av poesialbumens citat och verser förekom också ofta på de broderade bonader, som de flesta av oss minns från farmors eller mormors kök  Och ganska säkert har du själv minne av någon vers från ett poesialbum, även om du som jag inte kan minnas att du själv varit ägare av något. Till exempel den här:

När skolans lekar har förgått
och åren svunnit hän
må livets lycka bli din lott
det önskar här en vän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

STIERNHIELMS BUNKE med penningsumma 6520… står det på diplomet som hänger på min vägg och som jag är mycket stolt över. 6.520 ören, inte kronor. Är det felskrivet eller är det ett skämt, undrar många som ser den udda och blygsamma summan.

Men det var så, att år 1968 instiftades ett kulturpris i Dalarnas Författarförening med just det namnet  och på förslag av Rune Lindström (han med Himlaspelet i Leksand). Det skulle vara till ära och uppmuntran för den författare i förbundet, som utmärkt sig på något sätt under året. Några pengar att dela ut fanns inte, men det var ju på den tiden när alla hade växel, och när det var tid för utdelning, så tömde medlemmarna fickor och portmonnäer på alla småmynt de hade i Stiernhielms Bunke.

Men vem var då  Stiernhielm?
Jo, han hade gjort sig känd som ”Den svenska lyrikens fader” och hade en enorm produktion på sin meritlista. Men det var länge sedan.

Georg Stiernhielm föddes i Vika socken i södra Dalarna år 1598, och man kan se stenen som rests till hans minne i sockengränsen mellan Vika och Stora Skedvi. Han hette som barn Jöran Olofsson, men adlades 1631 . Som författare var han oerhört produktiv, men det mesta är idag naturligtvis endast av intresse för språkforskare. Han forskade också själv om språket, och han hade bland annat kommit fram till att, svenskan var det förnämsta bland språk därför att det härstammade från arameiskan och som var det urspråk som Adam talade.

Men Georg Stiernhielm nöjde sig inte bara med att forska om språkets ursprung, hans intresse för naturvetenskap och matematik, och det har till och men sagts att han var den som ”uppfann” + och – i räknekonsten. En mångsidig herre, med andra ord, med en gedigen utbildning som botten för sina intressen. Därtill var han en glad gosse, som bland annat förnöjde drottning Kristinas hov med glada upptåg.

Det har sagts om honom att ”han levde glad, så länge han levde” och på hans gravsten står det ”vixit, dum vixit laetus”, vilket betyder just det.

Men vad fick då Rune Lindström att låta denne märklige man symbolisera Dalarnas författarförbunds nyinstiftsde kulturpris?

Ja möjligen var det Georg Stiernhielms mest kända litterära verk HERCULES som handlar om en ung Hercules,  som ska välja väg till sitt vuxna liv och där han möter Fru Lusta och hennes döttrar Flättja, Kjättja, Lättja och Rus men till slut och lyckligtvis möter Fru Dygd, som ger honom råd om rätt vägval.
Hercules symboliseras i dikten av Dalarna, som står författaren så nära.

Hur eller hur det var med det, så blev i alla fall STIERNHIELMS BUNKE , i form av en kopparbunke med småslantar i, ett mycket uppskattat kulturpris som genom åren givit många både kända och mindre kända författare en känsla av glädje och uppskattning.

 

 

 

 

 

Jag stod vid fiskdisken igår och funderade på om jag skulle köpa ett par böcklingar till smörgåspålägg, när jag kom att tänka på Elvy på Värmansö och hennes dikt ”När far rökte böckling”, för så märkligt kan tankarna förirra sig. Det fick mig också att gå vidare utan att köpa de bleka och torra  exemplar av rökt strömming  som låg där.

Elvy, som sedermera kom att kalla sig Maud, var en mästarinna i att dikta på vår dialekt och ofta skrev hon om sitt liv som fosterflicka i en mycket fattig fiskarfamilj.

Maud är borta nu, men flera dikter finns i en liten bok med titeln GE MIG VÅGORNAS RO , som vi gav ut tillsammans för flera år sedan. En blygsam liten skrift, som jag blev påmind om för någon vecka sedan, när jag hittade ett brev från henne bland mina papper.

I brevet skrev hon bland annat …åh, Birgit, vad jag tyckte synd om dom. Det fanns ju aldrig några pengar. När far fick lite pengar från fiskebåten, så fick mor en tioöring och hon sa tack och såg så glad ut. När mor fyllde sextio kunde jag ge henne en klocka. ”mi rare klocke”, brukade hon säga…

I boken skrev hon bl.a dikten om När far rökte böckling och det var några rader ut den som jag tänkte på, och som fick mig att avstå från de torra strömmingarna som i butiken kallades böckling.

Här ett utdrag ur dikten:

Nog minns jag hur de va
när far rökte böckling

Rense och skölje å lägge i saltlake
å opp me dom på strecket å torke
Två å två sille ihop me huvena.
Så högg vi al-ve, store höge,
å la breve tunna.

I me silla på pinne i tunna
en säck över
al-ven knastre inunder
de fick inte brinne, bare ryke.

Sex timme tog de… sen provsmakte vi.
Himmel va gott. 

Et inte ihjel da, sa far. 

Ja, så gick det till när flickan i fiskdisken i en butik i Stockholm miste en böcklingkund för tankarnas som irrande från då till nu. Det blev  skinka på smörgåsen den kvällen

 

 

 

 

 

 

 

 

Nyligen har Fader Bergoglio,  enligt uppgift en mycket blygsam man, bosatt i tre rum och kök i Vatikanen, varit i Malmö/Sverige på besök. Fader Bergoglio, som han ibland själv  brukar kalla sig, sägs det, men allmänt känd PÅVEN. Naturligtvis en mycket spännande händelse, som ni läst och hört mycket om de senaste dagarna.

¤¤¤

Själv har jag aldrig mött någon PÅVE trots många resor i Italien, men naturligtvis har jag varit i Rom och  stått inklämd på Petersplatsen bland nyfikna turister, och hört folkmassornas sorl när det påvliga ansiktet plötsligt dök upp i ett fönstret högt ovanför oss och lät starka mikrofoner förmedla sitt budskap och sina välsignelser.  Hört tacksägelserna från Nunnorna. Någon gång har jag också sett honom vinkande passera i sin vita bil genom ett jublande folkvimmel i en liten stad.

Men i de små vardagsmänniskornas samtal och i deras  uppfattning om Påven och om hans makt,  mötte jag honom ofta.

Första gången var nog när Maria Massa på Capri berättade om sin och Peppinos bröllopsresa Det var väl min mor som ville det mest, resa och se Rom och bli välsignade av Påven… för vi hade ju  pengar  och  Gabriele  var på väg och det var varmt och båten rullade och packa i och packa om… Men träffade ni Påven? undrade jag. Vi såg honom och han såg oss och han välsignade  oss alla… dej också,  figlio mio, sa hon och kramade om sin son.

Deras äktenskap hade fått den påvliga välsignelsen, som var meningen med resan, men nu hade Maria inga mer resplaner.  Det var för mycketn besvär och förresten tyckte hon Anacapri var vackrare än Rom.

Vi hade i flera år ett fadderbarn i Ostuni nära Adriatiska havet, och där hade vi också lärt känna den barnrika familjen Luigi och blivit bjudna dit på middag.  Tv:n stod på hela tiden vi var där, sju ungar stojade, i en babysitter skrek den åttonde, och storasyster  Lidia bubbade  och bar på en treveckor gammal babybror. Senoran kokade en delikat soppa och senor Luigis uppgift var att underhålla gästerna. Samtalet, så gott det nu gick att prata i kakafonin omkring oss och med vårt dåliga ordförråd, handlade om oron i landet, och han svor över fascistdjävlarna och berättade att det nästa dag skulle bli generalstrejk och där  skulle han  gå med.

Ändå märkte vi hur katolska kyrkan hela tiden höll ett stadigt tag om hans liv och tankar, och han prisade både Gud, Helgonen och Påven för sin stora familj. Själv tänkte jag mest på en maktfullkomlig kyrka som, efter vad som sades då, lade stora pengar i p-pillerfabriker. Och jag hade svårt att dölja mitt medlidande över den slitna flickmamman, som serverade maten.

¤¤¤

Men jubel och applåder kantar fader Bergoglios väg, han den nye Påvens som nyligen varit gäst i Malmö, berättade DN i sin söndagstidning. Och i vår värld som vill sätta etiketter på allting blir påve Franciskus, som  faktiskt är hans påve-namn, en knepig historia.

En maktens man. Obetydlig men ändå utvald är hans valspråk. Ja, vi får väl se! En knepig  historia är alltid spännande att följa.

 

 

 

 

 

 

 

Visst är det länge sen jag kunde läsa det mest småstilta på exempelvis recept och visst har jag vid flera tillfällen drabbats av gråstarr, men förövrigt har jag fått behålla min goda syn genom åren. Men plötsligt började den svika. Ögonen blev trötta och raderna hoppade  lite hur som helst när jag hade läst  en stund.

Dags att byta glasögon förstås. Det hade väl gått några år… Kunde ju vara roligt med ett par nya bågar… Och min optiker provade och provade,  men kom bara fram inte till samma resultat som på dem jag redan hade. Men när jag litet i förbifarten berättade om hur jag en solig klar dag i somras satt och såg över en blå fjärd och plötsligt såg två vackra vita segelbåtar, som bevisligen bara var en, parallellt över varandra, tvekade hon inte längre.

Du har troligen blivit skelögd, sade hon och fortsatte undersökningen. Och så var det.

Nåja, är man gammal så är man,  till och med ögonen kan väl ha rätt att tröttna på en idog läsare, så jag accepterade tanken och bestämde mig  för ett par nya glasögon med en annan vinkling på glaset. Och med nya bågar! Och sedan jag fick dem så har vi funnit oss väl tillrätta med varandra. Ända tills  för några dagar sedan och nu mycket värre.

När mobilen ringde ”dansade” alla bokstäver och siffror och det tog flera minuter innan jag kunde svara. Inte blev det bättre när jag skulle kolla Face Book och se vad mina vänner där hade att berätta om. Rader bytte plats eller dubblerades. Vad hade nu hänt? Hela dagen var fylld av oro.

Men ibland har man tur. Min dotterdotter som hade fått timmar över  passade på att titta in och

bättre besök kunde jag knappast ha fått. Sedan hon lärde sig läsa (ja, det är väl närmare 30 år sen nu – tänka sig vad tiden går!) har hon nämligen kämpat med skelögdhet, och alltså alltid haft samma nyckfulla ögon som jag drabbats av först nu, så hon vet vad hon pratar om.

Du hade det jobbigt förra veckan, va? sade hon.

Jo. det hade verkligen varit en slitig vecka med mycken väntan, mycket irritation, stor oro, mycket värk. Men…?

Ja, då får du bereda det på att det blir så här ibland! Mina bokstäver dansar också i en väldig röra när jag jobbat för mycket och om jag är ledsen och trött.

En dålig tröst, tycker du kanske, men det tycker faktiskt inte jag. Jag vet ju faktiskt hur beroende hälsan alltid är av humöret.

Men att komma ihåg det när krämporna knackar på, det är det som är kruxet.